Kräftskiva hos syster yster

Igår var vi på kräftskiva. Kanske kan verka som lite off season - de flesta dylika begifvenheter inträffar väl i augusti, men det var vad lillasyster önskade fira som födelsedag med. Så det blev sprillans färska havskräftor och räkor "en masse", bröd och ost och så mitt bidrag - västerbottenost-paj i två utföranden. Min magsäck tycks ha blivit mindre på sistone. Eller så var det för att jag tog för mycket paj i början. Mitt ätande avtog i alla fall en bra stund före alla andras, även fast allt var JÄTTEGOTT och jättetrevligt.

Hur som helst. För att vara mitt första försök ever, i alla fall så vitt jag kan minnas, att göra västerbottenost-paj, så kändes det verkligen lyckat. Jag recept-researchade lite innan och meckade ihop ett par-tre olika recept till två olika kreationer - en med grönsaker och en klassisk utan mer än ost-äggstanning.

VÄSTERBOTTENOST-PAJ, MED OCH UTAN GRÖNSAKSTOPPING

Pajskal

150 g smör

3,5 dl vetemjöl

2 msk kallt vatten

0,5 tsk salt

1 ägg till pensling

Blanda vetemjöl och salt.

Tärna ner smöret i mjölblandningen och nyp ihop pajdegen med fingrarna.

Till sätt vatten och arbeta ihop degen lite.

Tryck ut den i en stor pajform, ställ i kylen i 15-30 minuter.

Värm ugnen till 200 grader.

Nagga och pensla pajskalet med uppvispat ägg.

Förgrädda i 10-15 min, mitt i ugnen.

Äggstanning med västerbotten-ost

2 dl mjölk

2 dl vispgrädde

250 g riven västerbotten-ost

4 ägg

1 tsk strösocker

salt

svartpeppar

Koka upp mjölk och grädde. 

Dra av från plattan, rör ner den rivna osten och rör tills den smält.

Knäck ner äggen och rör ner sockret i ostblandningen, rör tills allting är väl blandat.

Smaka av med salt och peppar.

Häll över i pajskalet.

Grädda mitt i ugnen i 150 grader i 35 minuter (15 min om du gör grönsaksalternativet nedan).

Grönsakstopping

4-6 gröna sparrisar

1 bukett broccoli 

1 röd paprika

6-8 minitomater

en näve babyspenat

Skär bort den nedersta biten på sparrisen om den är lite "träig". 

Skär broccolin i småbuketter.

Koka upp vatten, salta och förväll broccoli och sparris i en minut.

Spola sparris och broccoli med kallvatten, häll av i durkslag och låt droppa av ordentligt.

Strimla paprikan och dela tomaterna.

Strimla spenatbladen. 

Ta ut pajen efter 15 min gräddning och strö över grönsakerna. 

Grädda i ytterligare 20 min, mitt i ugnen i 150 grader.

Servera pajen varm, kall eller ljummen. Smaklig spis!

Jag läste aldrig...

...hans blogg. Kristian Gidlunds "I kroppen min". Jag har hört talas om den flera gånger, vänner har läst den och jag har läst vad andra skrivit om den också. Jag hade tänkt läsa den. Ibland. Jag har hört honom prata i radio och jag har läst småstycken av vad han skrivit. Tänkt att han verkar vara så begåvad. Så klok. Så enkel och ändå vältalig.

Nu är han borta. Han lämnade jordelivet i tisdags,och plötsligt känns det liksom lite angeläget att läsa bloggen.

Så ikväll började jag.

Känns märkligt att läsa de inledande inläggen, där han skriver att han vill och ska vinna över sjukdomen, med vetskapen att han inte längre finns. Att det inte gick.

Och tårarna bränner bakom ögonlocken. Om och om igen.

Läs, om ni inte redan gjort.

Godis-test

Jag vet att jag skrev att jag gått ner i vikt häromdagen. Att jag nu ser en första-siffra på min vågs display som jag inte sett på flera år igen. Att det är lite paradoxalt att då skriva om test av nytt godis... det bjur jag på. :)

Snubblade över en ny choklad i affären, Lindt släpper tydligen ne ny serie med choklad under namnet "Hello my name is...". Detta i kombination med rabattkupong med smakrabatt, och en smått kurrande mage och dessutom lingonvecka, gjorde det närapå omöjligt för mig att gå förbi hyllan utan att snappa åt mig. Hela tre smala smakbitar åkte med i korgen:

Lindt Hello my name is Caramel Brownie
Lindt Hello my name is Cookies and Cream
Lindt Hello my name is Nougat Crunch

Jag och J delar på Caramel Brownie till kvällskaffet (J) respektive kvällstéet (moi).

Omdöme?
Tja, om man stoppar en bit i munnen och tuggar en gång och sedan njutningsfullt "MMMM"-ar högt, så är den nog att rekommendera. Sött och chokladigt, med flytande kola och lite kak-känsla. Kanske inte skulle sätta i mig en hel kaka av den men några rutor var extremt gott! Spring och köp!

Mitt i veckan-tankar

Jag tog mig bestämt tillbaka till jobbet i måndags, två veckors sjukskrivning kändes faktiskt fullt tillräckligt. Och det känns faktiskt väldigt väldigt bra att vara tillbaka. Även om det är mycket jobb, även om jag spenderat ett par dagar med att försöka få koll och reda på mitt ansvarsområde. Jag föredrar helt enkelt att ha lite för mycket att göra än för lite, så det funkar fint. Och det kändes väldigt väldigt roligt att komma tillbaka och mötas av många välkommen tillbaka-hälsningar. Både på kontoret och utifrån. Det känns bra att vara lite saknad. :)

Jag har inte ont efter operationen och sjukhusvistelsen. Nu har två av de tre plåstren på magen åkt av, och även om jag inte riktigt känner mig nöjd med hur min navel ser ut nu (så såg den inte ut efter förra titthålsoperationen.... :( ) och hoppas det går över, så känns det som att jag sakta men säkert läker ihop som jag ska. Jag "genomlider" just också en såndär kvinnlig vecka - och har hittills inte haft ett dyft ont. Låren domnar inte som de brukar, jag har inget ont i magen alls. Och då har jag verkligen försökt känna efter och fundera över hur jag känner! Jag har känt mig lite körig i magen, men det är inget mot hur det varit tidigare. Fortsätter det såhär känns det verkligen som om jag är "new and improved" efter operationen. :)

Vi har varit och kikat på ett radhus, och som det känns just nu på den fronten kan det nog bli så att vi blir radhusägare och flyttar utanför stan! Vi har inte lagt något bud ännu, men det har ingen annan gjort heller så vi har lite is i magen. Efter att ha tittat på flera hus det senaste halvåret, så har vi för första gången gått ifrån en husvisning med en ömsesidig positiv känsla av huset med omgivning, känns spännande!

Ytterligare en positiv upplevelse - jag ställde mig på vågen imorse. Efter frukost. Och insåg att första siffran på vågen inte såg ut som den brukar, på ett bra sätt. Jag har passerat 80-strecket nedåt, dvs viktmålet jag satte upp för i år är uppnått. Visst, det kan vara sjukhuset. Det kan vara tappad muskelmassa. Men det kändes motiverande, hur som helst. :)

Nu ska jag stoppa in nytillverkade matlådor i kylen, borsta tänderna och krypa till sängs. Ja, klockan tio över nio. Jag är trött. :)

Restaurang-test

Vi har sedan flera år en klar favorit bland restaurangutbudet i Skövde. Vi är hängivna Glädje-människor, Glädje har varit vårt förstahandsval för lördagsluncher och utemiddagar ända sen vi flyttade in i Skövde igen.

Men ibland behöver favoriten utmanas. Man behöver testa och jämföra, variation förnöjer och sen kan det ju vara bra att veta hur annan mat smakar. Om inte annat för att värdera det man har som "säkert kort" högre. :)

Så idag testade vi en ny restaurang - relativt nyöppnade Sällskapet - när vi skulle käka utelunch. För mig är det inte första gången jag äter där, ska erkännas. Jag har käkat jobblunch där en gång tidigare, och testade deras after work en fredag för inte jättelänge sedan. Stället har ju ett stort plus gentemot Glädje sommartid - en jättelik soldränkt uteservering. Medan Glädje ligger vid en skuggig gågata.

En sak behöver de åtgärda så snart som möjligt. Entrédörren är snortung. Jag fick rycka i den tre gånger innan jag lyckades få upp den - första gången trodde jag den var låst och att de hade stängt. Hade vi inte sett folk därinne hade vi gått någon annanstans.

Miljön är fin. Högt i tak, många blickfång och samtalsämne-skapare. Prydnadsföremål, spel, lampor - allt ger ett varmt, ombonat och lite roligt intryck. Toaletterna är nyrenoverade och fräscha och fina. Miljön är viktig och den fixar de fint.

Men serverar man lunch till vardags kanske man ska se till att lunchmenyerna finns på nätet. Folk gilar att kunna kolla vad som serveras. Och samma sak gäller på helgerna... Att ställa ut en skylt med dagens luncherbjudanden på är inte fel heller. Vi fick fråga servitrisen bakom kassan vad som serverades och gissa om vi tyckte det var värt det, eftersom vi inte fick prisuppgift. "Ugnsbakad fläskytterfilé med friterad mandelpotatis och grönsaksröra samt rödvinssky.... eller röding", fick vi till svar. Hmm. "Röding"? Köttalternativet beskrevs med både tillagningssätt och tillbehör, medan fiskalternativet inte beskrevs alls. När vi frågade fick vi en kort beskrivning att fisken var "stekt" och serverades med potatis. Jaha... Men vi bestämde oss ändå för dagens luncherbjudanden och fick inte se á la carte-menyn.

Jag har tidigare påpekat att jag inte gillar när serveringspersonal utgår från att tjejen i sällskapet är den som beställt fiskrätten och killen kötträtten. Det känns liksom så könsstereotypiskt och fördomsfullt. Särskilt irriterande då jag är den som (i princip) alltid beställt kött och J alltid fisk, som den icke-köttätare han är. Är man osäker som servitris kan man fråga, jag tror ingen restauranggäst tar illa upp över att serveringspersonal inte kan hålla allas ordrar i huvudet men ändå är mån om att varje gäst ska få rätt mat. Det hände dock inte idag. Tallriken med fisk ställdes ned framför mig och kötträtte framför J. Varsågoda! Hmm.... och detta i en restaurang som befolkades av typ två sällskap till - det var inte ens halvfullt. Och jag hade varit väldigt tydlig med att jag ville ha köttet när vi beställde.

Maten var dock god. Köttet var vällagat och mört, grönsaksröran saftig och smältande i munnen, efterlämnandes en lagom smak av kummin och timjan. En perfekt hösträtt. Det enda jag kan kommentera negativt var kanske att fyra små potatishalvor kändes lite futtigt. Å andra sidan fick jag fyra skivor kött. J fick också lite lite potatis - till fisken, täckt av ett lager pepparrot, serverades en gurksallad (?) och kokt färskpotatis samt en smörsky, visade det sig. J sa att det var gott men jag tyckte det skar sig i munnen mot min mat när jag nallade en bit fisk från hans tallrik för att prova. :)

Och priset? Tja, det visade sig inte vara så blodigt, även om vi kanske velat veta innan vi åt där. 290 kr för två lördagsluncher och vatten att dricka. Inte billigast men ok.

Jag har som sagt varit där ett par gånger tidigare. Jag och kollega E testade vardagslunch en gång i somras - då tog vi båda två fisk och fick in perfekt kokt fisk med räkor och färskpotatis och dill och smörsky. Inget som stack ut smakmässigt men klassiskt och lagomgott. Dessutom uteservering och gassande sol. Och så hamnade jag, kollega E och även kollega J där på en after work en gång. Intrycket då var sämre - det stora pluset då var uteserveringen, men omhändertagandet av nytillkomna kunder var dåligt (det blev köer som splittades i två och vi hamnade i "fel kö" och blev betjänade efter flera sällskap som kommit dit efter oss (vilket bevittnats av personalen i kassan) och ställt sig i kö), bufférätterna tog slut och ersattes inte vilket gjorde att utbudet kändes futtigt och lite fattigt... Å andra sidan KAN det ha varit ovana vid after work-hållning. Det var ett av de första öppet-tillfällena efter semesterperioden, man kanske inte väntat sig så många gäster?

Allt som allt.... smaken på maten och miljön är helt ok, fullt godkänt! Serveringspersonal kanske lämnar en del frågetecken, och menyn har jag aldrig sett. Hemsidan lämnar ingen information mer än ett par rader om filosofi och utbud utan beskrivning samt kontaktuppgifter.

Om jag går dit igen? Tja,.... det känns som om man MÅSTE gå dit igen för att få en helhetsbild av stället. Fast jag kanske inte går dit en dag som inte känns experimentell...

Livstecken

Alltså. Jag får lite skuldkänslor när jag loggar in på bloggen och inser att jag inte skrivit något sedan min födelsedag. Slappt. Å andra sidan vill jag inte ha skuldkänslor eller känna att jag måste skriva något. Skrivandet får inte vara ett måste.

Det har hänt en hel del sedan senaste inlägget. Det har jobbats - väldigt mycket, jag jobbade när alla andra hade semester och det var lite tufft. Men allt har inte varit jobb! Jag spenderade en helg i först Habo och sedan Gbg tillsammans med gamla vänner sedan studenttiden, tjejer som samtalet flöt lätt med och som fyllde på batterierna rejält. Sista kvällen var vi på Robbie Williams på Ullevi - en varm sommarkväll med bra stämning. Sen fick jag och J en semestervecka ihop, vilken vi inledde med en tripp till Sthlm. En trevlig resa, fantastiska soliga och varma sommardagar med mycket promenader och prat. Och glass! Sen hade jag en vecka ledigt helt på egen hand, då vädret vände och förbyttes till regn och gråtunga moln. Jag längtade till jobbet! Och när jag väl började jobba smällde det till och blev ganska mycket direkt. Först en premiärhelg och sedan hektiskt månadsskifte.

Problemet när man har mycket att göra och samtidigt är envis som synden och ambitiös och bestämmer sig för att hantera situationen kosta vad det kosta vill... är att man kanske inte känner efter. Jag är dålig på det där, att känna efter. Är kanske lite rädd för att göra det, rädd för att bli hypokondrisk och känna mig gammal. Jag kör på så länge det går och sen slår man i kaklet när det inte går längre.

Jag tog mig igenom månadsskiftet på jobbet och sen for jag med syrran och hennes fästman till brorsan i Norge där det vankades dubbelt fyrtioårskalas. Uppklätt, en hel del gamla bekanta ansikten från brorsans umgänge på högskolan, en helt fantastisk skaldjursmiddag som ingen lär glömma på evigheter (jag har aldrig ätit så mycket skaldjur nånsin, och det tog bokstavligen aldrig slut och jag undrar hur mycket som slängdes när alla var mätta och runda som bollar - det var hummer och krabba och spindelkrabba och kammussla, och de största havskräftorna jag sett, och räkor och ostron (jag åt SJU!) och sen när alla ätit sig mätta på det kom det in fat med varma blåmusslor i persiljesmör.... och så efterrätt på det!).

Sen på hemvägen började jag få lite känningar i magen. Tänkte inte på det så mycket... möjligen på om det var ostronen kvällen innan. Och dagen efter var det måndag och ny arbetsvecka. Jag gick upp, åt frukost, tog mig till jobbet som vanligt. En kollega beklagade sig över urinvägsinfektion... och medan hon beskrev symptomen började jag känna efter. Och plötsligt satt jag där och hade kanon-ont och frossade. Bet ihop, tog mig igenom lunch och ett telefon-möte inlindad i en filt... och sen gav jag upp. Tänkte att jag hade fått urinvägsinfektion jag med. Ringde vårdcentralen och fick en telefontid ett par timmar senare. Satte mig i bilen och åkte hemåt. Bestämde mig trots allt för att handla (!) på vägen hem.... så jag knatade in på ICA tvärsöver gatan och köpte keso och mjölk och yoghurt och tranbärsjuice och C-brus (för det ska ju vara bra om man har uvi?!). Mådde rätt illa och var rätt varm när jag kom till kassan, började bli rädd för att behöva kräkas.

Kom hem, packade upp matkassen och fick in kylvarorna i kylen. Resten fick ligga på köksbänken. Gick och lade mig på sängen, insåg att det skulle ta över en och en halv timme innan VåC ringde upp. Kom att tänka på bästa vännen A som alltid varit lite sjukrådgivare för mig, och som dessutom sagt att hon brukade få uvi själv. Messade lite med henne på telefonen, beskrev symptomen och smärtan och frågade om man fick ta nån värktablett innan man for till VåC. Hon sa åt mig att åka in akut, sådär ont ska man inte ha.

Jag? Åka in akut? För lite urinvägsinfektion????

Men ok, jag hade ont. Jag gick med på kompromissen att ringa och höra med sjukvårdsupplysningen, 1177. Kom fram till en sjuksköterska som efter att ha hört symptomen också rådde mig att åka in till akuten. Och skulle hon ringa ambulans? Jisses nej.... jag sa att det nog skulle ordna sig. Vafasen, jag var ju knappt sjuk. Akuten kändes onödigt redan det, men... kanske skulle de kunna ta sig an mig snabbare än VåC. Som fortfarande inte ringt.

Så jag hasade nerför trapporna, ut i garaget, satte mig i bilen och körde till sjukhuset. Ska erkänna att det var lite motigt att ta sig från parkeringen in till akutmottagningens reception. Och så hela tiden den där skamkänslan - jag var ju inte SÅ sjuk, bara lite uvi, det här var väl onödigt. SMS:ade J som ringde upp och frågade hur jag mådde. Jag tycker inte om att oroa folk...

Efter en stunds väntan kom jag in på förundersökning och provtagning. En sköterska klämde på magen och det kändes fånigt att säga att det gjorde ont ungefär överallt när hon bad mig specificera. Urinprov och sen in i ett undersökningsrum där en sköterska bäddade ner mig under en filt. Slumrade till en stund och fick sen besök av en ung läkarpraktikant som ställde massor av frågor och klämde på magen och lyssnade på lungor och en massa annat.

Sen blev jag lämnad en lång stund. Grubblade och kom att tänka på att jag haft liknande ont i magen i alla fall en gång tidigare, under min semestervecka. Men då hade jag bortförklarat det med att magen var rörig efter oregelbundna mattider och konstig mat. Halvsov lite till. En sköterska kom och frågade hur det kändes och om jag behövde smärtstillande. En stund senare fick jag en spruta. Sen kom läkaren igen och frågade hur jag ställde mig inför en gyn-undersökning...

Nånstans där började jag bli rädd. Sen gick det ganska fort, även om det kändes som att minutrarna gick väldigt långsamt. Gynekologen sa att han ville ha kvar mig för observation över natten, särskilt som jag hade feber och förhöjd CRP. Han beskrev ett par möjliga diagnoser som lät allvarliga båda två, och sa att han ville få ett andra utlåtande efter fler undersökningar dagen därpå. Det kunde bli tal om operation så jag fick inte äta utan sattes på dropp.

En ganska ynklig jag ringde till en hispig J och instruerade om packning av övernattningsväska. Efter sisådär fem timmar på akuten fick jag ett eget rum på kvinnoavdelningen på sjukhuset - alldeles själv med eget badrum och egen tv, väldigt skönt! Ringde mamma och berättade vad som hänt. Kändes inget vidare...

Ja, det blev operation dagen efter. Man hittade en fyra centimeter stor cysta på ena äggstocken. Och jag låg kvar på sjukhuset (omhändertagen av en armé av snälla sköterskor!) med antibiotika intravenöst tills i fredags då man misstänkte infektion i magen. Går på antibiotika tills på måndag fast nu i tablettform. Och jag har fått diagnosen endometrios. Det här kan hända igen. Jag har troligen en hög smärt-tröskel, men nu måste jag lära mig själv vara uppmärksam på när jag har lagom ont och för ont. Vad är för ont???

Och nu är jag hemma och sjukskriven. Känner mig inte sjuk, mest rastlös och otålig. Vill tillbaka till vardagen och jobbet. Samtidigt som jag blivit lite omskakad. Måste börja tänka mer på hur jag mår och känner, inte bara stoppa huvudet i sanden och köra på.

Såå... hur lär man sig känna efter utan att bli hypokondrisk eller känna sig överkänslig? Och vad är lagom ont? Lagom stress? Lagom av allt?

Födelsedagsmiddag

Jag fyllde år i helgen. Och jag är kluven. Det känns konstigt att komma på att man är så gammal som man ändå är - jag känner mig inte så gammal. Jag har inte hunnit åstadkomma allt jag tycker att jag borde ha gjort hittills än, heller. Och nu har jag hunnit bli så gammal att en del av mig börjar tycka att det är dags att stanna nu, och inte vill tala om hur gammal jag är för andra - och en annan del av mig tjoar att jag ska stå på mig och stå för lite pondus och jävlaranamma, det är ju en schysst ålder.

Vi firade inte så särskilt mycket. Mina syskon är på semester och mina föräldrar var upptagna denna helgen, så vi nöjde oss med att gå ut och äta på tu man hand, jag och herr J. Favoritrestaurangen såklart. Trerätters dessutom, med vin! Jag åt tidernas godaste lammfilé med tillbehör:

Bildkälla: Privat foto

....och sen promenerade vi hem, runda som bollar och ungefär samtidigt som andra började gå ut. Ja jo, DET är nog ett säkert ålderstecken, att man inte orkar vara uppe sent längre. Fast å andra sidan har jag nog varit gammal länge då.... :)

TACK bästa hr J för den goda maten, det trevliga sällskapet och en mysig födelsedag!