Emils päronpaj

Jag har ju faktiskt något att blogga om matmässigt också!

Igår var det ju alltså jag och grabbarna på deras grabbkväll. Tacos tycks vara en stående meny (vad är det med mig och tacos? Alla tycks vilja äta tacos med mig, jag käkar tacos enligt stående rutin varje måndag och hamnar titt som tätt på andra event med tacos vilket gör att jag käkar tacos 1-2 gånger i veckan....), tillsammans med en svårförsvarlig mängd lösgodis. Men värden står även för en dessert enligt rutinen - och igår serverades det päronpaj. Emil som värdade hade fått receptet av sin mor, i hans receptblock stod det omnämnt som "Anitas paj" men jag tänker döpa det till Emils päronpaj. GOTT!


Emils päronpaj

150 gram smör (smält)
2 dl vetemjöl
1 dl socker
½ dl grädde
½ dl sirap
2 dl havregryn
2 tsk bakpulver
Valfri frukt/bär i botten (i Emils fall, konserverade päron)

Smält smöret i en kastrull.
Blanda alla torra ingredienser under tiden.
Rör i grädde och sirap i smöret och blanda ned det torra.
Skiva päron eller annan frukt och lägg i lämplig pajform.
Klicka över smeten och försök jämna till lite.
Grädda i ugn, 20 minuter på 200 grader.
Servera med vaniljsås, glass eller vispad grädde.

Kan tänka mig att det hade varit gott att ha i lite kokos i smeten eller strö över mandelspån. Eller krydda päronen med ingefära eller kanel innan man klickade över smeten. Men gott var det ändå.... mycket! Även om vi allihop kanske var lite väl mätta efter tacos och det där lösgodiset....

Nu ska jag fara och vakta barn åt lillasyster och hennes sambo, som ska ut på lite galej. Har utlovat spagetti med köttfärssås (på kycklingfärs, för J:s skull) - rena barnmaten. Hoppas jag. :)

Jag har ett liv, jag lovar...

...även om en vän kommenterade mitt och sambons nuvarande liv som att vi "är gifta med jobbet" nyligen.

Jobbet har blivit ganska roligt igen. Det är mycket, så mycket att jag ibland undrar hur fasen jag ska dra allt i hamn, men på något sätt går det och jag gillar känslan av att gå hem och känna att jäklar vad jag presterat och kicken att vara stolt över att jag lyckats med saker jag trodde inte skulle funka. Arbetsnarkoman? Ja jo, börjar kännas så...

Å andra sidan plöjer jag in så mycket tid och energi i mitt jobb att det inte finns så mycket fritid över. Eller ork att göra så mycket av den. Samtidigt börjar schemat kännas fullspäckat fram till jul. Det är födelsedagar som ska firas i grannlandet, jag ska vara hundvakt åt mina föräldrar, det är julfester, julklappar ska köpas och så vidare. Igår spenderade vi kvällen med J:s gamla studentkompisar (jag är ensam tjej i det gänget och tydligen är jag grabbig nog för att ingen ska lida för det :) ) och mot slutet försökte vi alla hitta en gemensam tid för nytt umgänge. Nästa år...? Jestanes. Det är redan mitten av november och lite till....

Sååå, matlagningen står i stå och bloggen ännu mer så. Men jag lever, och det kommer nog bli några inlägg mer i år också. :)

Resultatet

Eftersom jag haft lite mer än vanligt kring mig och om mig på sistone, både jobbmässigt och ur privat synvinkel, så ligger jag lite efter med uppdateringen om vårt lilla experiment med hemgjord glögg.

Jag har rört om (kanske inte så regelbundet som två gånger om dagen men minst en gångom dagen har det i alla fall blivit) och tittat till hinken och lyssnat på dess bubblande små ljud. Struntade helt i att ta bort potatisen till slut, kändes som lite för mycket pill att försöka ta reda på potatisbitarna och särskilja dem från ingefärabitarna, som också var gulaktiga och av ungefär samma storlek.

I söndags kväll silade jag så sörjan genom en trådsil och tappade upp den bruna vätskan på flaskor. För ja, glöggen är brun. Vill man inte ha den brun kunde man blanda den med rödvin (oklart mängd), stod det i receptet. Jag bestämde dock mig för att provsmaka innan samt att avvakta med ev rödvinstillsättning tills serveringstillfället - mycket för att vi helt enkelt (oplanerat nog) inte hade flaskor i tillräcklig mängd annars. Det blir nämligen en del glögg.... vi fick ihop 3 1,5L-flaskor och lite till. :)

Och (självfallet) smakade vi på glöggen redan i söndags kväll. Värmde upp en liten mängd, utan rödvin, för avsmakning. J:s omdöme var "sött, starkt!" (oklart hur hög alkoholvolymen är, faktiskt ingen aning om han menade den sortens styrka eller att det var kryddigt, för det är det också....). Mitt eget betyg på glöggen "au naturelle" är att den är söt och nog därför kommer att vinna på rödvins-addering nästa gång. Jag föredrar ju eg de mindre söta glöggerna. Å andra sidan - receptet innehåller 2,5 kilo (!) socker, så vad väntade man sig. :D