Livstecken

Alltså. Jag får lite skuldkänslor när jag loggar in på bloggen och inser att jag inte skrivit något sedan min födelsedag. Slappt. Å andra sidan vill jag inte ha skuldkänslor eller känna att jag måste skriva något. Skrivandet får inte vara ett måste.

Det har hänt en hel del sedan senaste inlägget. Det har jobbats - väldigt mycket, jag jobbade när alla andra hade semester och det var lite tufft. Men allt har inte varit jobb! Jag spenderade en helg i först Habo och sedan Gbg tillsammans med gamla vänner sedan studenttiden, tjejer som samtalet flöt lätt med och som fyllde på batterierna rejält. Sista kvällen var vi på Robbie Williams på Ullevi - en varm sommarkväll med bra stämning. Sen fick jag och J en semestervecka ihop, vilken vi inledde med en tripp till Sthlm. En trevlig resa, fantastiska soliga och varma sommardagar med mycket promenader och prat. Och glass! Sen hade jag en vecka ledigt helt på egen hand, då vädret vände och förbyttes till regn och gråtunga moln. Jag längtade till jobbet! Och när jag väl började jobba smällde det till och blev ganska mycket direkt. Först en premiärhelg och sedan hektiskt månadsskifte.

Problemet när man har mycket att göra och samtidigt är envis som synden och ambitiös och bestämmer sig för att hantera situationen kosta vad det kosta vill... är att man kanske inte känner efter. Jag är dålig på det där, att känna efter. Är kanske lite rädd för att göra det, rädd för att bli hypokondrisk och känna mig gammal. Jag kör på så länge det går och sen slår man i kaklet när det inte går längre.

Jag tog mig igenom månadsskiftet på jobbet och sen for jag med syrran och hennes fästman till brorsan i Norge där det vankades dubbelt fyrtioårskalas. Uppklätt, en hel del gamla bekanta ansikten från brorsans umgänge på högskolan, en helt fantastisk skaldjursmiddag som ingen lär glömma på evigheter (jag har aldrig ätit så mycket skaldjur nånsin, och det tog bokstavligen aldrig slut och jag undrar hur mycket som slängdes när alla var mätta och runda som bollar - det var hummer och krabba och spindelkrabba och kammussla, och de största havskräftorna jag sett, och räkor och ostron (jag åt SJU!) och sen när alla ätit sig mätta på det kom det in fat med varma blåmusslor i persiljesmör.... och så efterrätt på det!).

Sen på hemvägen började jag få lite känningar i magen. Tänkte inte på det så mycket... möjligen på om det var ostronen kvällen innan. Och dagen efter var det måndag och ny arbetsvecka. Jag gick upp, åt frukost, tog mig till jobbet som vanligt. En kollega beklagade sig över urinvägsinfektion... och medan hon beskrev symptomen började jag känna efter. Och plötsligt satt jag där och hade kanon-ont och frossade. Bet ihop, tog mig igenom lunch och ett telefon-möte inlindad i en filt... och sen gav jag upp. Tänkte att jag hade fått urinvägsinfektion jag med. Ringde vårdcentralen och fick en telefontid ett par timmar senare. Satte mig i bilen och åkte hemåt. Bestämde mig trots allt för att handla (!) på vägen hem.... så jag knatade in på ICA tvärsöver gatan och köpte keso och mjölk och yoghurt och tranbärsjuice och C-brus (för det ska ju vara bra om man har uvi?!). Mådde rätt illa och var rätt varm när jag kom till kassan, började bli rädd för att behöva kräkas.

Kom hem, packade upp matkassen och fick in kylvarorna i kylen. Resten fick ligga på köksbänken. Gick och lade mig på sängen, insåg att det skulle ta över en och en halv timme innan VåC ringde upp. Kom att tänka på bästa vännen A som alltid varit lite sjukrådgivare för mig, och som dessutom sagt att hon brukade få uvi själv. Messade lite med henne på telefonen, beskrev symptomen och smärtan och frågade om man fick ta nån värktablett innan man for till VåC. Hon sa åt mig att åka in akut, sådär ont ska man inte ha.

Jag? Åka in akut? För lite urinvägsinfektion????

Men ok, jag hade ont. Jag gick med på kompromissen att ringa och höra med sjukvårdsupplysningen, 1177. Kom fram till en sjuksköterska som efter att ha hört symptomen också rådde mig att åka in till akuten. Och skulle hon ringa ambulans? Jisses nej.... jag sa att det nog skulle ordna sig. Vafasen, jag var ju knappt sjuk. Akuten kändes onödigt redan det, men... kanske skulle de kunna ta sig an mig snabbare än VåC. Som fortfarande inte ringt.

Så jag hasade nerför trapporna, ut i garaget, satte mig i bilen och körde till sjukhuset. Ska erkänna att det var lite motigt att ta sig från parkeringen in till akutmottagningens reception. Och så hela tiden den där skamkänslan - jag var ju inte SÅ sjuk, bara lite uvi, det här var väl onödigt. SMS:ade J som ringde upp och frågade hur jag mådde. Jag tycker inte om att oroa folk...

Efter en stunds väntan kom jag in på förundersökning och provtagning. En sköterska klämde på magen och det kändes fånigt att säga att det gjorde ont ungefär överallt när hon bad mig specificera. Urinprov och sen in i ett undersökningsrum där en sköterska bäddade ner mig under en filt. Slumrade till en stund och fick sen besök av en ung läkarpraktikant som ställde massor av frågor och klämde på magen och lyssnade på lungor och en massa annat.

Sen blev jag lämnad en lång stund. Grubblade och kom att tänka på att jag haft liknande ont i magen i alla fall en gång tidigare, under min semestervecka. Men då hade jag bortförklarat det med att magen var rörig efter oregelbundna mattider och konstig mat. Halvsov lite till. En sköterska kom och frågade hur det kändes och om jag behövde smärtstillande. En stund senare fick jag en spruta. Sen kom läkaren igen och frågade hur jag ställde mig inför en gyn-undersökning...

Nånstans där började jag bli rädd. Sen gick det ganska fort, även om det kändes som att minutrarna gick väldigt långsamt. Gynekologen sa att han ville ha kvar mig för observation över natten, särskilt som jag hade feber och förhöjd CRP. Han beskrev ett par möjliga diagnoser som lät allvarliga båda två, och sa att han ville få ett andra utlåtande efter fler undersökningar dagen därpå. Det kunde bli tal om operation så jag fick inte äta utan sattes på dropp.

En ganska ynklig jag ringde till en hispig J och instruerade om packning av övernattningsväska. Efter sisådär fem timmar på akuten fick jag ett eget rum på kvinnoavdelningen på sjukhuset - alldeles själv med eget badrum och egen tv, väldigt skönt! Ringde mamma och berättade vad som hänt. Kändes inget vidare...

Ja, det blev operation dagen efter. Man hittade en fyra centimeter stor cysta på ena äggstocken. Och jag låg kvar på sjukhuset (omhändertagen av en armé av snälla sköterskor!) med antibiotika intravenöst tills i fredags då man misstänkte infektion i magen. Går på antibiotika tills på måndag fast nu i tablettform. Och jag har fått diagnosen endometrios. Det här kan hända igen. Jag har troligen en hög smärt-tröskel, men nu måste jag lära mig själv vara uppmärksam på när jag har lagom ont och för ont. Vad är för ont???

Och nu är jag hemma och sjukskriven. Känner mig inte sjuk, mest rastlös och otålig. Vill tillbaka till vardagen och jobbet. Samtidigt som jag blivit lite omskakad. Måste börja tänka mer på hur jag mår och känner, inte bara stoppa huvudet i sanden och köra på.

Såå... hur lär man sig känna efter utan att bli hypokondrisk eller känna sig överkänslig? Och vad är lagom ont? Lagom stress? Lagom av allt?